emilia.

si sådär 10 år, kanske 15. då var livet enkelt och leksamt.
man var lycklig, man kunde inget annat än att skratta och leka, man hade drömmar. riktiga drömmar, som ingen i världen kunde ta ifrån mig.
nu.. ah jag vill inte ens gå in på det. det känns som jag har en tung sten i mitt bröst som inte vill försvinna. vissa dagar lättar den så jag kan andas ordentligt och faktiskt tycka att livet är allt bra, men sen vissa dagar.. usch.
hur får man den att försvinna? den tunga stenen?
jag vill verkligen va den lilla flickan igen.. men hur gör man?