emilia.

[idag har jag varit arg så jag har skakat. och varit ledsen på samma gång. jag fattar inte hur du tänker, om du tänker över huvudtaget. det är fel som du gör, fel. fel för mig. fast för dig är det kanske bra. men för mig gör det ont. jag vill inte ha mer smärta, det räcker nu. jag känt smärta, gråtit mina tårar. jag vill inte ha några kvar. jag vill bara skratta och le. du förstår nog inte att jag fortfarande har känslor, de försvinner liksom inte fast jag så gärna vill. det är så mycket jag har inom mig som vill ut. ut ut. men det får inte komma ut, tackvare dig. tack. eller nej så helvete heller. jag vill ha ut det. ett bra tag nu har jag gömt det långt inne i mig så jag själv inte kunde hitta det. men nu har dragits fram igen. fast att jag inte vill, inte nu. det skulle ha varit då. det är försent. jag måste sluta tänka, sluta känna. men hur gör man. det är det jag varit bäst på i alla dessa år, känna mina sår. jag vill bara att du försvinner. eller nej, jag vill att vi försvinner. eller nej, jag hade velat att vi bestod. men det är så försent. jag vill känna så för dig om jag gjorde. då. det året. där och då. hur slutar man känna och tänka? hur gör du. och framför allt hur känns det att inte tänka. grubbla. eller du kanske gör det i smyg. men om jag hade gjort det, tror jag att jag hade spruckit. jag vill inte spricka. jag vill glänsa. jag är så trött på att känna och på att vara rädd för att känna och tänka. för om jag gör det blir jag ledsen. jag orkar inte. när tar det slut? när slutar jag plåga mig själv. plåga mig själv för något du egentligen gjort. som jag inte kan göra något åt. så maktlös har jag känt mig. nu vet jag knappt inte jag skriver längre. jag vill bara få ut det, det som inte skulle komma ut. jag är stark nu. eller mycket mycket starkare än innan. och jag kommer fortsätta att växa för varje dag. om jag själv tilllåter mig själv till det. min lycka ligger bara i mina egna händer. skrämmande men sant. jag håller mig själv kvar i något som jag lämnat för länge sen. varför. varför gör jag det. du var min stora kärlek. på riktigt. du och jag skulle vara föralltid i mina ögon. i både dina och mina trodde jag. det var det vi pratade om iallafall. inte att vi skulle bestå tills det blev lite jobbigt. inte ge upp. jag ville inte ge upp, inte så lätt. inte utan en strid. med dig, tillsammans. du och jag. men du hade redan gett upp. du hade haft din egna strid. men hur gick det till egentligen? vi var ju två. det känns så orättvist. jag vill inte ha dig i mina tankar. tro mig, jag vill inte. men varför då. det är så orättvist. jag kan inte låta bli att tänka på alla våra fina stunder. det är många många. varför kunde inte de vinna över de dåliga? varför ska alltid det dåliga vinna i mitt liv. jag trodde vår kärlek var större. jag vet att jag inte var lätt då. inte lätt att ha och göra med. jag mådde inte bra. men herregud vad du fick mig att må bättre. jag var påväg upp. och jag är tacksam för det. men nu är jag uppe. utan dig hjälp och det är så det ska vara. jag hade inget att ge dig då, bara tung last för dig att bära. jag ser det klart nu. så, jag förstår dig. men jag förstår inte varför du skulle ge upp. så lätt. det är jag så arg för. och att du inte pratade med mig. det kan jag inte förlåta dig för. jag tycker du fortfarande om dig, eller nej där ljög jag. jag tyckte om dig då. jag älskade dig över hela mitt hjärta. kanske lite för mycket. jag vet. den kärlek jag skulle haft för mig själv la jag på dig. det skulle jag inte gjort. jag ska aldrig älska någon så mycket igen, det kommer aldrig hända. jag lovar. den överflödiga kärlek jag hade för dig. gjorde mig blind. och galen. aldrig igen. jag skulle inte velat vara dig. då. förlåt. ärligt så ville jag hitta någon annan direkt efter dig. för att komma över. jag vet att det är fel. så fel. men det kändes rätt. det kändes som det ända sättet för att jag skulle kunna bli lycklig och glad igen. men oj så fel jag hade. och så glad jag är att jag inte gjorde det. att jag klarade mig själv. helt själv. ingen annan läkte mitt hjärta. jag gjorde det själv. det har gjort mig stark. och få mig själv att inse det. jag behöver ingen annan. att man vill och att det är mysigt är ju en sak. men jag mår bra själv. jag är så stolt över mig själv. här är jag nu lite mer än ett år senare. kvar i något jag lämnat. för länge sen. som då och då. dras upp. när ska det sluta? när jag tilllåter mig själv att sluta? och gå vidare till hundra procent, inte till 90 utan till hundra. eller kanske hundra tio. kan inte vänta. jag längtar!]

det kan bara bli bättre. det är väl helt fantatiskt. nu borde jag sova, imorgon ska jag och morfar ut i skidspåren och åka skidor. godnatt och var skönt att skriva av sig allt det som man haft inom sig i mer än ett år nu. föresten så är där säkert många stav fel, orkar inte läsa det jag skrivit så hoppas det är ok? PUSS