emilia.

(varning! depptext)




helvete rent ut sagt. är i chock. har gråten i ögonen och en klump i magen. jag hade lagt det bakom mig nu. du river upp mina sår igen. eller gör jag det själv? isåfall kan inte hjälpa det. helvete. det gör ont. men det är väl det jag är bäst på vid detta laget. känna alla de negativa känslorna. men alla minnen. alla möbler. foton. små grejer. du kommer finns ändå på något konstigt sätt fortfarande kvar i min vardag. trots att jag inte tänker på dig vardag eller något sånt. det vill jag faktiskt inte. men du var min stora kärlek.

så nu har du har gått vidare (på riktigt!) och är lyckig? jobb. sambo. lägenhet. och nu bebis. grattis. (inte för jag menar det en smula) fy vad jag känner mig elak. usch.

men just nu känner jag mig ner värdelös än på länge. efter två år. sitter jag fortfarnade här hos mina föräldrar. som är påväg på varsitt håll. är fortfarande arg på dig. men nu är jag ännu argare på mig själv. kanske hade jag tro och hopp. det är väl en bra sak? tydligen inte. kärleken är död. totaldöd. och jag vill inte ha någon ny. samtidigt som jag vill som in i norden. men jag vill inte fixa mig själv genom någon annan. det gick så fel sist.

jag trodde jag mådde bra nu. äntligen. eller jag gjorde det. fram till igår. upp och ner jag går. upp och ner. jag blir så trött. trött på mig själv. kan jag inte bara bestämma mig för att må bra? varför måste det var så jäkla svårt? kan jag inte hitta min stabila platta däruppe? okej jag kan ta något steg ner ibland men jag orkar inte springa alla trappsteg läggst ner. orkar inte. vill inte.

det känns som att alla går vidare och växer upp. jag måste hitta mig själv. och hitta "min mening med livet", fylla det. och bli hel. men när. var. hur? är så förvirrad.


sover på det och hoppas att jag kanske på något magiskt sätt vaknar med hopp om ljusare dagar... hoppas.